När ingen ser någon, och alla ser många
Du vaknar. Det är tyst. Svagt ljus från två smala springor uppe vid taket. Det är tomt. Golv, tak, fyra väggar och den brits du ligger på. Naken. Du sätter dig upp. Det är kallt på golvet. Du ser skarvar i väggen i bortre hörnet. Du reser dig, tar två steg och trycker. Det känns som en del av väggen. Du ropar. Det är tyst. Britsen har inga ben. Den sitter fast i väggen. Du sätter dig. Väntar. Det är tyst. Du ropar. Du lägger dig. Du behöver kissa. Ropar. Trycker på alla väggar, slår, bankar, ropar. Du lägger dig. Drar ihop dig så mycket du kan utan att ramla av britsen. Det gör ont. När det gör för ont för att låta bli kissar du sittande i bortre hörnet. Du lägger dig. Varje gång du öppnar ögonen är det samma svaga ljus från springorna uppe vid taket. Du blir törstig. Du fryser. Du hör ett skrapande. Ser hur väggen vid skarvarna svänger utåt och börjar bli en dörr. Du reser dig upp. Dörren svänger tillbaka till vägg. Du tar två steg och trycker. Det känns som en del av väggen. Du ropar. Du sätter dig. Du lägger dig. Du fryser. Du blir hungrig. Varje gång du öppnar ögonen är det samma svaga ljus från springorna uppe vid taket. Du hör ett skrapande. Ser hur väggen vid skarvarna svänger utåt. Ligger kvar. Dörren öppnas. Du ser en otydlig figur bakom dörren med något i handen. Nere vid golvet ställer någon in en skål. Dörren blir vägg. Du äter de två kokta potatisarna och dricker det avkok dom ligger i.
När du ropar eller reser dig blir dörren vägg utan skål.
Du står, sitter, eller ligger, och hukar i bortre hörnet när det gör för ont för att låta bli. Varje gång du öppnar ögonen är det samma svaga ljus från springorna uppe vid taket.
När dörren öppnas trettonde gången, eller om det är femtonde, eller nittonde, väntar du tills just som skålen sträcks in och kastar dig upp mot dörren. Du hinner se att det blixtrar till i det som finns i handen innan din kropp i krampryckande smärta faller ihop på golvet.
Du sitter, eller ligger, och hukar i bortre hörnet när det gör för ont för att låta bli.
Innan du förstått vad som hänt är du fasthållen av flera personer och släpas ut genom dörren genom en korridor in i ett rum och ett till och hör dörrar stängas. Du knuffas in i ett rum med duschar i taket och tvålar på golvet. När du vänder dig om viftar handen med något i mot duscharna och siktar sedan på dig. Du duschar och tvättar dig i det svala vattnet.
En dörr i andra delen av rummet har öppnats och du hör en röst för första gången sedan du vaknade i det tomma rummet.
- Den här vägen.
Du kommer in i ett rum där det står tre uniformer med basebollträ hängande i bältena och en kostym med cigarett i munnen.
- Klä på dig, säg inget, och följ sedan mig, säger kostymen.
På väggen hänger kalsonger, byxor och skjorta och på golvet står ett par svarta skor med strumpor. Du klär på dig och följer sedan efter kostymen och en av uniformerna med de två andra bakom dig genom en korridor, upp för en trappa och ut genom en port nerför en kort bred trappa där uniformerna manar upp dig på flaket till en täckt lastbil och sätter sig bredvid, samtidigt som en av dem tänder en cigarett, medan kostymen sätter sig i förarhytten. Tre cigaretter senare stannar lastbilen och du leds in i en större byggnad genom en korridor in i ett rum med två stora skrivbord och en sittgrupp.
- Välkommen! säger en djupt varm och nästan gladlynt röst från en välbyggt exklusiv kostym som reser sig upp från det större skrivbordet och med en vänlig gest bjuder dig att sitta i en av fåtöljerna i sittgruppen.
- Whiskey? En drink? Eller kanske en kall öl? frågar han med lätt höjda ögonbryn och huvudet lite på sned.
Du tittar kallt på honom.
- Så, så, jag förstår, men här är vi civiliserade. Inga baktankar eller falskspel. Ni kan tala fritt. Jag är alltid rakt på sak och gör alltid exakt som jag säger, exakt! Så, vad får det lov att vara? Jag vill gärna rekommendera en kall öl, eller kanske källarsval är mer adekvat, ur mitt faktiskt rätt omfattande lilla lager. Varför inte en Indian Pale Ale, eller kanske en Beamish? Nej, vad dum jag är, efter er lilla exkursion misstänker jag att något riktigt svalkande vore lämpligare. Jag föreslår en Jever, eller kanske ännu bättre en Spaten för att fortsätta med en Jever? Eller hur?? säger han med fryntligt höjda ögonbryn.
Du tittar kallt på honom.
- Ja, ja. Jag förstår. Med all respekt. Men, överlämna er då med förtroende till min rekommendation! säger han och nickade mot en av de två strama kostymerna på vardera sidan om dörren som blixtsnabbt går ut och samtidigt som han omständligt slår sig ner i en av fåtöljerna kommer tillbaka och serverar dig öl och en stor konjakskupa till kostymen.
- Som sagt, rakt på sak, säger han efter att njutningsfullt ha läppjat på konjaken. Det är så här. Ni ska få hjälpa mig med ett litet bryderi. Ett metafysiskt bryderi som lyder som följer; Kan en död människa känna smärta?
Han tittar frågande på dig och läppjar på kupan.
- Nej, jag tänkte väl det. Det kan ju tyckas vara som att fråga vad ett plus ett är, eller hur? Men, empiriker som jag är och med respekt för er känsla för kritiskt tänkande föreslår jag att vi gör ett litet experiment, i all enkelhet, för att låta er förstå orsaken till detta mitt till synes triviala bryderi.
Han nickar mot de strama som går ut och efter någon minut kommer inrullande med en stor rullstol i vilken en kvinna klädd i tajts och topp med kraftig munkavle sitter fastspänd på ett sätt så att hon inte kan röra någon del av sin kropp.
- Hmmm, låt se, säger han och reser sig och går fram till skrivbordet där han drar ut en av lådorna och tar fram ett läderetui och går tillbaka medan han öppnar etuiet och sträcker fram det mot dig.
- Vilken tycker ni att vi ska börja med?
I etuiet ser du ett antal sylar och nålar av olika längd och grovlek. Du tittar kallt på honom.
- Inte? Jag tackar för förtroendet! säger han och väljer med omsorg ut en av dem, går fram till rullstolen, studerar fundersamt kvinnan medan han fattar ett fast grepp om den syl han valt och trycker långsamt in den en centimeter i kvinnans lår medan han intresserat studerar hennes ansikte. Det rycker till i kvinnans lår och hennes käkmuskler spänns.
- Tveksam indikation, eller hur? Ni kanske kan få ett tydligare resultat? säger han och gör en gest mot etuiet han lagt på bordet.
Du kämpar med att försöka få kontroll på känslor, mage och förstånd samtidigt som du noterar att de två strama kostymerna nu placerat sig strax bakom din fåtölj.
- Nåväl, i vilket fall kan vi ju som empiriker av den sanna skolan inte nöja oss med en indikation, eller hur?
Han vänder sig mot rullstolen och för upp handen mot kvinnans bröst, låter spetsen sväva strax bredvid ena bröstvårtan, lägger huvudet lite på sned och höjer frågande på ögonbrynen innan han låter den sjunka in. Kvinnans muskler krampar och det hörs ett vrål bakom och innanför den oformliga munkavlen.
- Ha! Tydlig indikation. Där ser ni. Smärta!
Han nickar upprepade gånger med ett konstaterande samtidigt som han långsamt drar ut sylen.
- Märkligt, ytterst märkligt! Ni förstår, denna kvinna är död. Jo, ni kan fråga vem som helst. De kommer svara er att hon är död och visa er dödsattesten och hennes grav. Hon blev avrättad den 26e november 2010, tre veckor efter det att hon dömdes till döden för våldsamt upplopp och omstörtande verksamhet. Och likväl känner hon smärta!
Han sjunker ner i sin fåtölj samtidigt som han ger en gest till en av de strama som rullar ut kvinnan. Hans attityd förändras till iskall.
- Min vän, det är så här. Ni har nu hjälpt mig i detta lilla predikament efter att ha njutit den exkursion jag arrangerade åt er. Allt, jag försäkrar er, bara som en försmak på vad som komma kan. Ni har ju familj, föräldrar och vänner, eller hur?
Han läppjar på kupan.
- I samma ögonblick det kommer till min kännedom att ni inte lever, talar, tänker, skriver, äter, arbetar, skiter, och pissar som Mittens Rikes förvaltare förväntar sig att ni ska göra kommer jag låta er börja njuta av det som komma kan.
Han tittar iskallt på dig.
- Har du förstått?
Du förmår ingenting.
- Från och med nu. Exakt nu. Har du förstått?
Du nickar.
- Mittens Rikes förvaltares representant förväntar sig att du svarar. Nu!
- Ja, säger du med en röst från den avgrund du förpassats till.
- Utmärkt. Till alla som undrar var ni varit ska ni säga att ni blev kallad till regionens centrala kadrer för en viktig konferens och utbildning. Det är förberett. Farväl!
Du blir körd in till centrum och avsläppt vid centralstationen.
- Här är din väska med kläder. Här är din arbetsportfölj. Här är en biljett och pengar till mat.
Du sitter på tåget. Du har fem timmars tågresa framför dig.
Kommer hem. Alla är förberedda. Att du varit på konferens och utbildning.
Du vaknar i ditt eget rum. Äter frukost med din hustru och son och dina föräldrar. Ni äter koncentrerat och snabbt. Växlar korta fraser om vardagliga ting. Du känner deras oseende undrande blickar. På arbetet hälsar chefsadvokaten dig välkommen med hjärtligt handslag och tillönskan om nya hederliga tag i linje med advokatbyråns policy och din nu så viktigt uppdaterade kunskap om Partiets linje.
Du promenerar efter arbetet till det traditionella efter arbetet teet med vänner och kollegor. Du fattar ditt beslut. Och du mår illa.
De höjer blickarna mot dig när de ser dig i dörren och följer dig medan du går fram, stannar bakom en av stolarna och tittar på dem var och en innan du sätter dig. Skräcken slår långsamt men tydligt rot i dem medan de förstår det de inte trodde var möjligt. Det gemensamma mod du i kraft av jurist och övertygelse ingjutit sjunker ner genom golvet och försvinner. Kvar lämnar den en grupp rädda män och kvinnor som koncentrerat dricker sitt te med snabba klunkar i växlandet av trivia och kontrollerande ögonkast, innan ni skiljs för sista gången. Du vet att de aldrig mer kommer fråga dig till råds om egna eller andras problem. Du ser plötsligt att deras tankar upptas av vad du sagt eller inte sagt. Du förstår inte varför kostymerna aldrig ställde några frågor, tills du förstår.
När du promenerar hem försöker du låta bli att tänka på Wu Yuren, Ablikim Abdiriyim, Guo Xiaojun, Tian Xi, Qiao Yongfang, Tagya, Chen Guangcheng, Fan Qihang, Dilixiati Paerhati, Hairat Niyaz, Mao Hengfeng, Liu Xianbin, Yan Dongfei, Jiang Feng, Noor-Ul-Islam Sherbaz, Cheng Fagen, Cheng Lihe, Fang Chunping, Huang Zhiqiang, Hu Jia, Chen Zhenping, Wang Yang, Tan Zuoren, Gan Jinhua, Zhao Shiying, Zhao Lianhai, Hairat Niyaz, Akmal Shaikh, Zhou Yongjun, Dilixiati Paerhati, Haji Memet, Abdusalam Nasir, .............................................. och känner att någon ser dig. Vänder dig om samtidigt som allt svartnar. Och vaknar, utan att komma ihåg om du hann se vem som såg dig.
Mobilen visar 06.23. Det är snart dags att gå upp.
Epilog
Dröm eller verklighet? Statsskick, lagar, domstolar, polis, säkerhetspolis, fängelser och deras rutiner gör tyvärr denna dröm till möjlig verklighet i flera länder idag, bland andra Kina och Belarus. Dödsdömda fångar placeras i speciella avdelningar i fängelserna och får ej reda på när de ska avrättas förrän strax innan de leds ut. Anhöriga och allmänheten får först efteråt, ofta flera dagar eller veckor, information om att avrättningen verkställts och blir i bästa fall, dock ej i alla, anvisad en gravplats. Alla namnen är namn på personer i Kina som Amnesty International tagit upp som "Blixtaktioner", eller Urgent Action (UA) som det heter på engelska. 2011-01-04 publicerade Amnesty International blixtaktionen UA 264/10 med anledning av att presidentkandidaten Andrei Sannikau i Belarus blivit misshandlad i samband med att han och hans hustru greps vid en demonstration och sannolikt blivit torterad efter gripandet med brutna ben och hjärnskador som befarad konsekvens. Han befinner sig fortfarande i fängslat förvar.
...........................................................................................
Posts
No comments:
Post a Comment