Tjugofjärde självbränningen i Tibet.
Törnrosa, Snövit och Sverige.
I skuggan av Jasmin, Juholt och Eurokrisen vandrar Tibet i det svenska mediamörkret. Kina's repressiva regim och grava kränkningar av Mänskliga Rättigheter i Tibet passerar sedan årsskiftet obemärkt. Inte ens de många självbränningarna förmår lysa igenom. Internationella medier som t ex The Guardian, The Independent, Washington Post och New York Times har sedan årsskiftet alla rapporterat om förtrycket i Tibet och självbränningarna. I Sverige skriver vi om SAAB's kinesiska friare och att EU hoppas på en välvillig Hu Jintao.
De få införandena om Mänskliga Rättigheter i Kina och Tibet i svensk dagspress är oftast i form av korta copypaste från TT. DN utgjorde dock nyligen ett undantag och publicerade i papperstidningen flera längre reportage om Kina och Tibet. En nyligen avhoppad känd kinesisk författare och dissident, Yu Jie 38, har gjort skriftligt uttalande där han detaljerat beskriver misshandel och tortyr då han greps i samband med utdelandet av Nobels Fredspris till Lui Xiaobo. USA press, Brittisk press och andra internationella media uppmärksammar och publicerar detta. Inga av de större svenska dagstidningarna publicerar något.
HRW, Amnesty International och andra människorättsorganisationer har i flera pressmeddelanden och rapporter uppmärksammat hur Kina's regim med misshandel, fängslanden, tortyr och försvinnanden förtrycker Tibets folk i syfte att utrota den Tibetanska kulturen, språket och religionen. Hur tibetanerna blir allt mer desperata i kampen för sin kultur och religion.
Den spanska nationella domstolen har slagit fast att Kinas politik i Tibet med tortyr, påtvingade aborter, steriliseringar, försvinnanden, godtyckliga avrättningar, religiös förföljelse, rasdiskriminering, och befolkningsförflyttning representerar tillräckliga bevis för folkmord.
Kina's regim använder sig av misshandel, tortyr, långa fängslanden, försvinnanden och dödligt våld för att skapa och upprätthålla den stabilitet de tydligt uttalat att de prioriterar. Med stabilitet menas KKP's oemotsagda och oinskränkta maktposition som Kina's 14e dynasti. Källorna är många och tydliga. Endast små fragment av detta sipprar igenom det svenska mediamörkret. Medan Kina's regim systematiskt utrotar Tibets språk, kultur och religion skriver svenska journalister artiklar om Kina's näringsliv och EU's flirt med Kina's regim.
Törnrosa och Snövit kunde väckas ur sin dvala av en kärlekens kyss. Vad ska väcka Sverige ur dvalan?
Inte Tsultrim och Tennyi, båda i 20-års åldern som satte eld på sig själva den 6e januari och ropade slagord för frihet i Tibet.
Inte Sonam Wangyal, 42, som satte eld på sig själv den 8e januari och ropade slagord för frihet i Tibet.
Inte Lama Soehpa, 40, som satte eld på sig själv den 8e januari och ropade slagord för frihet i Tibet.
Lobsang Jamyang, 21, som satte eld på sig själv den 14e januari och ropade slagord för frihet i Tibet.
Hur många fler Tibetanska munkar och nunnor kommer bränna sig själv och ropa för frihet i Tibet medan de brinner innan vi och det internationella samfundet reagerar med tillräcklig kraft för att förmå Kina's regim att upphöra med den samvetslösa repressionen av Tibetansk kultur, språk och religion, som orsakar dessa desperata protester?
Självbränningen som politisk protest kan spåras tillbaka till den buddistiske munken Tcich Quang Duc som den 11 juni 1963 brände sig till döds som ”en donation för kampen mot förföljelsen av buddhister” i södra Vietnam. För att förstå handlingens innebörd och mening bör vi studera hur den världsberömde vietnamesiske buddistmunken och fredsaktivisten Thich Nahn Hanh förhöll sig till fenomenet att ”använda sina kroppar som en lampa för att få hjälp”;
Hahn börjar med att göra tydlig åtskillnad mellan självuppoffring och självförstörelse. Enligt Hahn är ”självmord en akt av självförstörelse orsakat av brist på mod att leva och klara av svårigheter, nederlag inför livet, förlust av allt hopp och en längtan efter icke-existens (Abhaya)”. De vietnamesiska munkarna som brände sig är inte exempel denna definition av självmord, de förkroppsligar den buddistiska traditionen av begreppet osjälviskhet.
Att sätta eld på sig själv är att bevisa att det man säger är av yttersta vikt. Det finns inget mer smärtsamt än att bränna sig själv. Att säga något och samtidigt uthärda denna smärta är att säga det med största möjliga mod, ärlighet, beslutsamhet och uppriktighet. En brinnande buddistisk munk som talar och ropar visar sin övertygelse och beslutsamhet i att han/hon kan uthärda detta största lidande för att skydda sitt folk.
Men, måste man bränna sig till döds? Skillnaden mellan att brinna medan man talar och ropar och att dö av det är en gradskillnad. Brinner man för länge dör man. Det viktiga i handlingen är inte att ta sitt liv, det är att brinna medan man talar och ropar, att visa styrkan i sin beslutsamhet och vilja. I den buddistiska tron är inte livet begränsat, det är evigt. Det är inte begränsat till denna formen, denna kropp; Livet är universellt. Om självbränningen resulterar i att kroppen dör är detta inte en destruktiv förstörelse, det är en konstruktiv handling som den yttersta formen av osjälviskhet för sitt folk.
Precis som Buddha i ett av hans tidigare liv - som det berättas om i Jataka - gav sig själv till ett hungrigt lejon som var på väg att äta sina egna ungar, är munken övertygad om att han utövar läran om den högsta medkänslan genom att offra sig själv för att påkalla uppmärksamhet, och att söka hjälp från världens folk.
Det är med denna insikt vi ska förhålla oss till självbränningarna i Tibet. Att de är ett uttryck för avgrunden av sorg och rädsla för att den Tibetanska kulturen, språket och religionen håller på att utrotas av Kina's regim. Att det snart är för sent.
Vad kan vi göra för att hindra denna tragedi att fortgå?
HRW, Amnesty International och andra människorättsorganisationer uppmanar politiker och det internationella samfundet att ta tydlig ställning och kräva av Kina's regim, KKP, och dess representanter Hu Jintao och Wen Jiabao att upphöra med den repressiva politiken, förtrycket och de grava kränkningarna av Mänskliga Rättigheter i Tibet.
Alla har vi möjlighet att kontakta våra politiska representanter och uppmana dem att ta ställning och kräva handling. Att ställa krav på den kinesiska regimen, utan att vara rädd för att deras ekonomiska välvilja försvinner, för den del av vår välfärd som är beroende av denna välvilja är väl inte värd att ha om det är till priset av tortyr, förföljelse och utrotning i Tibet?
Källor:
2. Extreme acts of violence, China.org.cn, November 25, 2011.
3. Engaged Buddhism: Buddhist liberation movements in Asia, by Christopher S. Queen and Sallie B. King.
4. Thich Nahn Hanh's open letter to Martin Luther King, Jr, urging him to publicly denounce the American involvement in the Vietnam War.
5. Dalai Lama questions wisdom of self-immolations, BBC News, November 18, 2011.
6. Corruption is a form of violence: Dalai Lama, Hindustan Times, October 2, 2011.
7. Micheal Biggs' analysis constitutes a chapter of the book Making Sense of Suicide Missions.
Posts
